Kogan, kapitalet och kampen om fotbollens själ

David Kogan är systemets försök till reparation. Som tidigare journalist, mediechef och specialist på sportens kommersiella infrastrukturer, från Reuters till Premier League till synliga roller i BBC och inom sportens rättighetsmarknad, är Kogan ingen främling för de krafter som styr den moderna fotbollen. Han har stått nära de bord där globala rättigheter har sålts, där mästerskap paketerats som underhållning, där fotboll blivit en transnationell investering snarare än ett lokalt uttryck.

När han nu tar plats som ordförande för Englands nya oberoende fotbollsregulator gör han det inte som outsider, utan som systemkännare. Valet av Kogan signalerar att staten inte söker en uppgörelse med fotbollskapitalet, utan en förvaltare som vet hur makten fungerar, och kanske hur den kan förvaltas när den inte längre förmår förvalta sig själv.

Det är ett försök att stabilisera en ordning i förfall, men kanske också ett uttryck för något mer: ett erkännande av att marknaden, lämnad ensam, inte kan ta ansvar för det gemensamma.

Att fotbollen nu får sin reglerare i England, nyliberalismens flaggskepp inom sporten, är därför inte en kuriositet. Det är ett tecken på något större: att systemet nått sina gränser, inte bara i fotbollen, utan i samhället i stort.

England som epicentrum för marknadens kris

Premier League har varit prototypen för den globala fotbollens hyperkapitalisering. Inte bara genom pengarna, utan genom logiken: den oreglerade kapitalrörelsen, den obegränsade privata äganderätten, den totala varufieringen av passion och tillhörighet. Men som alltid när ett system bygger sin framgång på ojämlikhet, föds också dess instabilitet där.

Det är därför England nu blir först med att institutionalisera en reglerare. Inte av ideologisk vilja – utan av systemhot. Super League-kuppen, Bury FC:s konkurs, supportervreden, ägarbyten i skymundan. Allt detta har samlats i ett tryck som till slut blev politiskt ohållbart. När marknaden hotar att äta sin egen produkt, måste staten stiga in som dess väktare.

Men detta gäller inte bara England.

Italien: skuggkapitalismens fotboll

I Italien har fotbollen sedan länge varit sammanvävd med halvtransparenta kapitalflöden. Klubbarna är ofta beroende av ägare som tvättar politisk makt genom sportslig glamour. När Juventus nyligen straffades för bokföringsbrott, igen, var det inte en enskild skandal, utan ännu ett uttryck för hur djupt finansialiseringen grävt sig in i själva spelidén.

Spanien och Frankrike: två elitprojekt under press

I Spanien är Real Madrid och FC Barcelona inte bara fotbollsklubbar, de är ekonomiska och ideologiska institutioner. Super League-idén föddes inte av en slump i dessa kretsar. Samtidigt har staten gått in och omstrukturerat Tv-rättigheter och finansiella ramverk, inte av rättviseskäl, utan för att förhindra att systemet kollapsar i sin egen elitism.

I Frankrike är PSG hela systemets metonymi: ett statsprojekt under Qatarisk kontroll, där varje försök till reglering, från lönetak till fair play, förlorar i mötet med geopolitikens intressen.

Tyskland: modellen som hotas inifrån

Den tyska 50+1-modellen, ofta hyllad, är inte immun. RB Leipzig visar hur marknaden hittar bakvägar, även genom medlemsdemokrati. TV-intäkterna sjunker jämfört med England, och trycket att "liberalisera" ökar. Även här växer behovet av nya garantier, inte för rättvisa, utan för systemets överlevnad.

USA och Saudiarabien: två ytterligheter i kapitalets logik

I USA är reglering systemets grundprincip. Här regleras fotbollen för att ägarna ska tjäna pengar, inte för att skydda spelets integritet. Ligor som MLS är slutna, franchisebaserade, och utformade efter investerarnas behov.

I Saudiarabien är situationen den motsatta, men lika tydlig. Där är staten kapitalet. Fotbollen är ett verktyg i en strategisk omvandling där sport används för att legitimera regimer och binda samman globala nätverk av makt och pengar.

Sverige: i marginalens trygghet – tills marknaden knackar på

I Sverige har fotbollen länge undgått de mest extrema avarter av kapitalistisk styrning. 51%-regeln är fortfarande en barriär, även om den testas. Men tecknen är där:

• Försöken att urholka medlemsinflytande genom "strategiska partnerskap".

• Investeringar i unga spelare som exportprodukter.

• Allsvenskans allt tydligare roll som satellit till större ligor.

  
  

Staten har inte behövt ingripa än, men vad händer när ett konsortium kringgår 51%-regeln, eller en klubb kollapsar ekonomiskt? Kanske står även Sverige inför sitt eget "Kogan-ögonblick".

Fotbollen som ideologisk frontlinje

David Kogans uppdrag speglar en större samhällelig tendens: marknaden klarar inte längre att reglera sig själv. Staten återvänder, inte som emancipatorisk kraft, utan som systemets reparation. Det ser vi i elmarknaden, techsektorn, fastighetsbranschen, och nu i fotbollen.

Men fotbollen är mer än bara ekonomi. Den är ett kulturellt nav, en symbolbärare, en kanal för social lojalitet. Därför blir dess reglering ideologiskt laddad. Här synliggörs samordnade försök att rädda ett system genom att "moderera" dess mest destruktiva uttryck.

David Kogan är inte en brytpunkt. Han är en symptomatisk figur. Ett svar från ett samhälle som måste välja mellan att släppa taget, eller försöka tygla sin egen skapelse.

Frågan är om han lyckas fånga det som hotar att gå förlorat, eller bara bromsa ett fall som redan inletts.

Fotbollen är för viktig för att lämnas åt kapitalet. Och för farlig för att lämnas åt staten ensam.

Möjligen måste vi därför hitta något tredje: en organiserad kraft underifrån, som inte låter regleringen bli ännu en legitimering av maktkoncentration, utan ett steg mot verklig fördelning av resurser, inflytande och mening.

Den kampen sker inte på ministernivå.

Den sker på läktaren, i styrelserummen, i medlemsmöten och i motståndet mot varje försök att reducera tillhörighet till investering.

David Kogan har kanske inlett en era.

Men det är inte hans namn som kommer stå på monumenten, om spelet återerövras.

Det kommer vara våra.