Fotbollens globala teater: Vem får spela – och vem får titta på?

Det finns en viss ironi i hur just fotbollen, sporten som sällan hymlar med sin vilja att vara för alla, blir ett verktyg för nationell PR och politisk selektion. USA vill visa sig som öppen, global och värdig att arrangera världens största turneringar. Men det som visas upp är en kontrollerad version av världens mångfald. En version där man bjuder in globala stjärnor, men inte deras landsmän. Man ger plats åt Neymar, men inte åt den brasilianska favelans ungdomar som vill se honom spela live. Man applåderar Mohamed Salah, men inte de egyptiska fansen som drömt om att få följa honom i finalen.

En illusion av global inkludering

För de allra flesta supportrar från delar av världen som inte ryms i det amerikanska "Trusted Traveler-programmet" innebär detta en konkret och kännbar exkludering. Det handlar inte om abstrakta begrepp som "världspolitik", det handlar om visumprocesser som plötsligt får fotbollssupportrar att framstå som potentiella hot. Det handlar om ungdomar i Tunisien eller Pakistan som sparat i åratal för att få uppleva sitt lands första VM-match, men som nu nekas inresa utan motivering. Det handlar om hur man använder fotbollens glans för att låtsas som om världen är enad, samtidigt som man splittrar den med administrativa murar och digitala filter.

FIFA och de nationella förbunden är inte passiva betraktare i detta. De har länge samarbetat med auktoritära regimer, undvikit att utmana strukturer som missgynnar fotbollens gräsrötter och supportrar, och hellre sålt rättigheter till högstbjudande än säkrat verklig tillgänglighet. Under VM i Qatar 2022 såg vi ett annat ansikte av denna process, där var alla välkomna, så länge de anpassade sig till arrangörens kulturella och politiska ramar. I USA 2026 sker samma sak, men från motsatt håll. Alla får komma, förutsatt att de redan är accepterade av ett säkerhetsetablissemang som delar upp världen i två skilda kategorier: "vänner" och "hot".

Den här formen av inkluderande exkludering är inte ny. Under OS i London 2012 stoppades flera atleter från att delta på grund av diplomatisk friktion, trots att deras länder formellt sett inte var under sanktion. Ännu längre tillbaka använde apartheidregimens Sydafrika idrotten som måttstock för världsrelationer. De vita sportdelegationerna fick turnera fritt, medan svarta sydafrikaner varken fick spela, vara åskådare hemma eller på resande fot. Under ytan lever samma logik kvar, men i mer sofistikerade och därför farligare former. Fotbollen speglar inte bara samhället, utan världens oändliga asymmetrier. Den ställer inte frågan om vem som spelar, utan om vem som får vara där överhuvudtaget.

Infrastruktur för de redan privilegierade

De miljardbelopp som nu har investerats i nya arenor, hotell och transportsystem inför Klubblags-VM och VM nästa sommar är inte till för fansen i Casablanca eller i Accra. De är till för en mobil global elit, för företags partners, för VIP-gäster och business class-resenärer som kan boka paketresor och champagnepaket. Infrastrukturprojekten utformas inte för att överbrygga globala klyftor, utan för att förstärka dem. Det är en fotbollens gentrifiering i global skala. Sportens centrum byggs om, men de som bar upp sporten i decennier hålls på utsidan.

Turneringar som dessa ses av amerikanska beslutsfattare som katalysatorer för lokal ekonomisk tillväxt, men den tillväxten fördelas mycket ojämnt. Rapport efter rapport visar att de som gynnas är fastighetsutvecklare, hotellkedjor och techbolag som får kontrakt på tillfällig infrastruktur. Lokalbefolkningen, framförallt i de arbetarklassområden som redan kämpar mot hyreshöjningar och undanträngning kan bara se på när deras kvarter militariseras i evenemangens namn. Vägar stängs av, poliskontrollerna ökar ytterligare, temporära zoner skapas där tillgången till det offentliga rummet begränsas eller förbjuds helt.

Detta är inte en isolerad effekt utan en konsekvent strategi. Samma mönster sågs i Brasilien inför VM 2014, i Ryssland 2018 och i London-OS 2012. Fotbollens megaevent används för att skjuta upp sociala reformer, inte för att främja dem. Nätverk mobiliseras av investerare och media för att skapa en illusion av enhet, när det egentligen handlar om en tillfällig centralisering av resurser där de redan finns. Den verkliga infrastrukturen som byggs är en infrastruktur för utanförskap, ett system där tillgång till fotbollens centrum mäts i kreditvärdighet, passhierarki och geopolitisk status.

Detta är också en dimension av migrationspolitiken. För medan utvalda gästspelare får tillfälliga visum, får miljontals människor i dessa länder inte ens möjlighet till asylprövning i USA. Det går inte att separera dessa två spår. En marockansk medborgare som försöker nå New York för arbete stoppas. En marockansk mittback får hjälp med advokater och specialansökan. Gränsen mellan inkluderad och exkluderad är inte juridisk, den är ekonomisk och symbolisk. Vem förtjänar egentligen rörelsefrihet? Vem tillåts bli ambassadör, och vem blir misstänkt för att vilja stanna "för länge"?

Ekonomisk makt och kontroll över fotbollen

I centrum för den globala fotbollens utveckling och dess samtidiga exkluderingar ligger frågan om ägande och kontroll. Fotbollen, som i grunden borde vara en folkets sport, har under de senaste decennierna alltmer blivit en handelsvara i händerna på en ekonomisk elit. De institutioner och aktörer som styr sporten är inte bara organiserade kring idrottens regler och traditioner, utan lika mycket kring kapitalflöden, investeringar och kommersiella strategier. Det handlar om multinationella företag, investeringsfonder, sponsorer och ägare som i många fall saknar koppling till den lokala fotbollskulturen men har full kontroll över dess ekonomiska nav.

Klubbägare som är miljardärer eller stora konglomerat, internationella mediejättar som säkrar sändningsrättigheter till skyhöga priser, och företag som i allt större utsträckning dikterar arenornas utformning, sponsoravtal och marknadsföringskampanjer, samlas i ett nätverk där fotbollen i allt större grad fungerar som ett verktyg för kapitalackumulation snarare än folkbildning eller gemenskap. I detta system blir det varken tid eller utrymme för de gräsrotsrörelser som traditionellt har format sporten. Istället pressas dessa lokala uttryck bort, eller kommersialiseras i en form som passar en betalande publik med högre socioekonomisk status.

När vi ser hur biljetter till stora turneringar som VM eller Champions League ofta prissätts till nivåer som är helt oåtkomliga för den genomsnittlige fotbollsfansen, förstår vi att sporten blivit ett privilegium snarare än en rättighet. Det är ett system där de som redan har ekonomisk makt kan köpa sig in och synas, medan stora delar av fotbollens ursprungliga publik står utanför, utan möjlighet att delta på lika villkor. Samtidigt görs arrangemangen alltmer till evenemang för de rika och mäktiga. Ett tillfälle för networking, sponsormöten och mediedeklarationer, snarare än för genuin supporterkultur och folklig gemenskap.

Globalisering, nationalism och utestängning – och spelarnas ansvar

Den ekonomiska kontrollen går hand i hand med en ideologisk kontroll. Den globaliserade fotbollen har blivit en scen där nationalism, identitetspolitik och marknadslogik flätas samman och förstärker varandra. Sponsorer och tv-bolag vill ha stabila, lukrativa marknader och en publik som kan konsumera deras produkter. Det innebär att vissa landslag och klubbar lyfts fram som symboler för framgång och global prestige, medan andra marginaliseras eller till och med osynliggörs. I den här ekonomiska och mediala kontexten blir fotbollens identitetsmarkörer en handelsvara, och de som inte passar in i den bilden riskerar att hamna utanför.

Men det är inte bara de höga biljettpriserna eller sponsoravtalen som avgör vem som har tillgång till sporten. Rörelsefriheten är central. De privilegierade spelarna från Sydamerika, Afrika eller Asien ges visum och möjligheter att delta i evenemang, men deras supportrar eller familjer får ofta inte samma chans att resa för att heja fram sina landslag. Denna skillnad visar tydligt hur ägandet och kontrollen över sporten också är ett uttryck för global ojämlikhet och maktrelationer. Rörelsefrihet som borde vara en självklarhet i en globaliserad värld förblir istället en lyx som bara en del av fotbollens aktörer kan njuta av.

I detta sammanhang har många aktörer, från fans till civilsamhälle och media, vänt sig till spelare och ledare med förväntningar på att de ska ta ställning och lyfta fram orättvisorna. För spelare handlar det ofta om en svår balansgång. Att använda sin globala plattform för att driva social förändring, samtidigt som de måste navigera pressen från klubbar, förbund och sponsorer som kan vara ovilliga till kontroverser.

Ett av de tydligaste och mest omskrivna exemplen på spelare som använt sin röst i kampen mot orättvisor är Marcus Rashford. Manchestersonen engagerade sig starkt i kampen mot barnfattigdom och skolmat i Storbritannien, särskilt under coronapandemin. Hans insatser ledde till att regeringen ändrade sin politik och förlängde stödprogram för utsatta barn. Rashfords aktivism har hyllats som ett föredöme för hur idrottsstjärnor kan påverka samhällsfrågor utanför planen. Han har även varit tydlig med att orättvisor i samhället inte kan ignoreras av fotbollen.

På internationell nivå har spelare som Megan Rapinoe från USA blivit ikoniska för sin öppna kamp för HBTQ+-rättigheter, jämställdhet och antirasism. Rapinoes protester, som inkluderar att knäböja under nationalsången, har väckt starka reaktioner men också inspirerat många att se idrotten som en arena för social förändring. Hon har också kritiserat FIFA och andra institutioner för att inte göra tillräckligt för att bekämpa diskriminering och främja inkludering.

Andrés Guardado från Mexiko har offentligt tagit ställning mot orättvisor som drabbar migranter och har kritiserat migrationspolitiken i USA och Mexiko. Han har påtalat skillnaden i rörelsefrihet mellan spelare och deras supportrar, och lyft frågan om hur familjer ofta hålls isär på grund av strikta visum- och asylregler.

Även om Colin Kaepernick är quarterback och inte aktiv inom den fotbollen som Sanningsvittnet skriver om, är hans protester kring polisbrutalitet och rasism ett viktigt exempel på hur idrottares handlingar kan väcka global uppmärksamhet och påverka även fotbollsvärlden. Kaepernicks beslut att knäböja under nationalsången från 2016 spred sig snabbt till fotbollsarenor världen över, där spelare och fans tog efter hans symbolhandling som en protest mot systematisk orättvisa.

I den europeiska fotbollen har liknande protester vuxit fram, exempelvis i Premier League där spelare som Raheem Sterling och Marcus Rashford stått upp mot rasism. Den engelska ligan införde också kampanjer som "No Room for Racism" i kölvattnet av Black Lives Matter-rörelsens internationella framväxt.

Dessa protester och initiativ visar hur spelare kan fungera som katalysatorer för debatt och förändring, men också hur snabbt de kan mötas av motstånd från makthavare och institutioner som vill behålla status quo. FIFA:s ofta kritiserade tystnad eller motstånd mot politiska protester illustrerar detta. Under VM 2018 i Ryssland försökte FIFA exempelvis förbjuda spelare från att utföra politiska protester, något som mötte kritik från både spelare och människorättsorganisationer.

FIFA:s ledarskap i skuggan av motsägelser

FIFA:s president Gianni Infantino har genom sin retorik och offentliga framtoning försökt navigera i en extremt komplex och ofta kritiserad värld där idrotten och dess institutioner befinner sig i korselden mellan kommersiella intressen, politisk påverkan och etiska krav. Infantino har tidigare tagit till exempelvis starkt symboliska och inkluderande uttryck, som när han inför VM i Qatar 2022 hävdade att han kände sig som en "gay man", "woman" och flera andra identiteter, vilket tydligt var ett försök att måla upp FIFA som en organisation som bryr sig om mångfald och inkludering. Orden fungerade som en slags retorisk fasad, avsedd att mildra kritik och ge intrycket av att FIFA tar sociala frågor på allvar.

Men paradoxen är stor. Medan spelare som Marcus Rashford, Megan Rapinoe och Andrés Guardado öppet tar ställning mot orättvisor och exkludering, och med risk för egna karriärer och sponsorintäkter använder sin plattform för att utmana maktstrukturer, verkar Infantino snarare se dessa röster som hot mot den bild han vill skapa. Spelare som aktivt synliggör samhällsproblem och pekar på FIFA:s brister representerar en kritik som hotar att spräcka den glättiga fasad som Infantino och hans ledarskap försöker hålla uppe.

När Infantino nu förbereder sig för VM 2026 i USA, måste han anpassa sin retorik ännu en gång. Där tidigare inkluderande uttryck som att identifiera sig med olika minoritetsgrupper användes för att signalera öppenhet, byts orden ofta ut mot mer opersonliga och teknokratiska begrepp som "säkerhet", "regelverk" och "organisatorisk integritet". Begreppen fungerar i praktiken som kodord för exkludering och kontroll, och signalerar en vilja att undvika att ta itu med de grundläggande orättvisorna i sportens strukturer.

Det är just denna dubbla roll som skapar den inneboende spänningen i Infantinos ledarskap. Han måste på samma gång tillfredsställa en global publik som vill se verklig förändring, samtidigt som han är beroende av mäktiga nationella och ekonomiska intressen som styr tillgång till arenor, tv-rättigheter och sponsorpengar. Denna balansgång leder ofta till en retorik som pendlar mellan att låta progressiv och inkluderande, och att försvara beslut som cementerar ojämlikhet och exklusivitet.

Istället för att omfamna den radikalitet och det mod som spelare som Rashford eller Rapinoe visar, och som kan öppna för en djupare förändring av sporten, väljer Infantino ofta att tona ner dessa röster eller förvandla dem till kosmetiska symbolhandlingar. Den retoriska fasaden han bygger är ett verktyg för att upprätthålla en illusion av enighet och framsteg, medan verkligheten bakom kulisserna präglas av maktspel och kompromisser som motverkar verklig inkludering.

Denna taktik är inte bara ett sätt att dölja problem, utan också ett uttryck för en vilja att fortsätta attrahera investeringar och kommersiella intressen utan att behöva göra radikala förändringar. Men samtidigt ökar trycket från supportrar, civilsamhället och vissa medlemsländer som kräver att FIFA agerar mer i linje med sportens sociala och kulturella värden. Om inte FIFA vågar möta denna kritik på allvar riskerar organisationen att tappa sin legitimitet som folkets sport och förvandlas till ännu en elitstyrd, ekonomiskt drivna maktstruktur.

Infantinos sätt att formulera sig inför och under VM 2026 kommer därför att bli ett tydligt test på om FIFA är villigt att konfrontera sina egna motsägelser eller om man väljer att fortsätta gömma sig bakom retoriska sköldar.

Trots den omfattande kritik som ofta riktas mot FIFA och organisationens ledarskap, är det få gånger som denna kritik får verkligt genomslag. En orsak är Infantinos förmåga att alliera sig med starka nationer och ledare som har auktoritära tendenser och som delar hans intresse av att upprätthålla kontroll och stabilitet, snarare än att driva förändring och öppenhet. Infantinos allianser fungerar som ett skyddsnät som dämpar trycket från kritiska röster, både internt inom fotbollen och externt från supportrar, civilsamhälle och medier.

Denna dynamik skapar en slags cirkel där FIFA, trots att det är världens mest inflytelserika fotbollsorgan, i praktiken blir alltmer isolerat från den bredare rörelsen för rättvisa och demokrati inom sporten. FIFA speglar på så sätt hur fotbollsvärlden i stort följer efter de starka nyliberala, auktoritära och nationalistiska vindarna som blåser i flera delar av världen, där ekonomiska intressen, statlig kontroll och exkluderande politik går före inkludering och social rättvisa.

Denna komplexa verklighet problematiserar också FIFA:s roll som global samlande kraft i fotbollen. När organisationen sviker sina grundläggande värderingar och i stället anpassar sig efter de mest maktfullkomliga och konservativa krafterna, riskerar fotbollen att förlora sin unika roll som en sport för alla. Då blir FIFA inte bara en institution som förvaltar makt och kapital, utan också ett exempel på hur globala idrottsorgan kan bli verktyg i en värld där politiska och ekonomiska maktspel ofta står i vägen för verklig inkludering och förändring.

Att bryta denna trend kräver modiga ledare, både inom och utanför FIFA, som vågar utmana rådande maktstrukturer och verka för en fotboll som speglar sportens verkliga styrka, som en inkluderande, global arena för gemenskap, jämlikhet och glädje. Fram till dess fortsätter kritiken att tystas, och FIFA förblir fast i sin paradoxala roll, fångad mellan retorikens tomma löften och verklighetens hårda maktspel.