Hibernian FC: En klubb med rötter, identitet och hjärta

"De försökte köpa tystnad. Istället fick de sång."

Ingen vet riktigt när det började, det där sällsamma bandet mellan ett fotbollslag och en stadsdel som vägrar glömma. I Edinburghs skuggor växte något fram. Något mer än bara matcher och målskillnad. Hibernian FC föddes ur det förbisedda, växte i motvind och lärde sig att överleva genom att höja rösten. Vad är det som gör att tusentals röster sjunger samma refräng, gång på gång, som om deras liv hängde på det?

Det här är berättelsen om en klubb som vägrade försvinna. Om sånger som blev motstånd, och en kampanj som inte bara räddade ett lag, utan en själ. Men vad var det egentligen de räddade? Och varför vägrar känslan att släppa?

Hibernian Football Club, mer känt som Hibs, är inte bara en fotbollsklubb i Edinburgh. Klubben är en symbol för en djupgående kulturell, social och politisk historia som sträcker sig tillbaka till 1875. Hibs grundades av medlemmar från de irländska katolska invandrarna i Edinburgh, särskilt av prästen Edward Joseph Hannan och Michael Whelahan. Deras mål var inte bara att skapa ett idrottslag, utan också en plats där unga män ur arbetarklassen kunde finna gemenskap, tillhörighet och identitet i ett samhälle där de ofta annars marginaliserades.

Namnet "Hibernian" kommer från det latinska namnet för Irland, Hibernia, och klubbens färger, grön och vit, tillsammans med emblemet som bär en irländsk harpa, vittnar om rötterna. Hibs föddes ur Cowgate-området i Edinburgh, ett centrum för den irländska diasporan under 1800-talet, och kom snabbt att bli ett socialt nav för den gemenskapen. Det var också en av de första klubbarna i Skottland som gav unga män från arbetarklassen möjligheten att spela organiserad fotboll på hög nivå.

En klubb med ett tydligt hjärta och själ

Hibs är en klubb som alltid burit sin historia med stolthet. Trots att de religiösa kopplingarna har bleknat över tid, lever klubbens känsla av samhörighet och kulturella rötter vidare. Deras hemmaplan, Easter Road, är mer än bara en fotbollsarena. Det är en samlingsplats där generationer av supportrar sjunger "Sunshine on Leith" med en passion som få andra klubbar kan matcha. Supportrarna, kända som Hibees, har länge varit politiskt medvetna och progressiva med hjärtat till vänster. Klubben har genom åren lockat supportrar som identifierar sig med social rättvisa, antirasism och inkluderande värderingar.

Historiskt har Hibernian också, i likhet med Glasgow Celtic, fungerat som en informell politisk röst för idén om ett enat Irland. Detta har särskilt synts i supporterleden, där sånger och symbolik ofta uttryckt solidaritet med irländska republikanska ideal. Under 1900-talets mitt och fram till idag har supporterkulturen fortsatt att inkludera referenser till irländsk identitet och självbestämmande, något som stärkt banden mellan Hibs och Celtic som kulturella syskon snarare än rivaler.

Hibs från starten fram till 1990-talet

Hibernian Football Club föddes ur en tid av djup social omvälvning i Edinburgh. När klubben grundades 1875 i Cowgate, en då fattig och trångbodd del av staden med en stark irländsk katolsk befolkning, var det inte bara ett idrottsprojekt, det var en handling av kulturell självbekräftelse. Edward Joseph Hannan och Michael Whelahan inspirerades av idén att sport kunde erbjuda ungdomar från arbetarklassen både fysisk hälsa och en moralisk kompass. Det var ett svar på utanförskap, diskriminering och klassklyftor, och samtidigt ett försök att skapa hopp genom idrottens gemenskap.

Hibs vann snabbt respekt i det skotska fotbollslandskapet. Redan 1887 vann klubben sin första stora titel, Scottish Cup, efter att ha besegrat Dumbarton. Men deras framgångar på planen väckte också motstånd, särskilt från etablissemanget inom skotsk fotboll som präglades av protestantiska ideal och exkluderande attityder. Det fanns en period i slutet av 1800-talet då Hibs faktiskt föll ur det organiserade seriesystemet, delvis på grund av intern splittring och svagare ekonomi, men också som ett resultat av strukturellt motstånd mot deras katolska och irländska bakgrund.

Klubben återuppstod dock och växte i styrka, särskilt under 1940- och 1950-talen. En guldålder för Hibernian. Under denna period växte det legendariska "Famous Five"-anfallslinjen fram: Gordon Smith, Bobby Johnstone, Lawrie Reilly, Eddie Turnbull och Willie Ormond. Kvintetten förkroppsligade klubbens spelstil: offensiv, teknisk och publikfriande fotboll. Hibs vann skotska ligan 1948, 1951 och 1952 och satte publikrekord på Easter Road.

Klubben blev också pionjärer i europeisk fotboll som första brittiska klubb att delta i den europeiska cupen (föregångaren till Champions League) 1955, trots att de inte var regerande mästare. De blev istället inbjudna på grund av sin attraktiva spelstil och starka internationella rykte.

Men som så ofta inom fotbollen följdes höjdpunkterna av svårare perioder. Under 1970- och 1980-talen svajade resultaten tillsammans med en ofta ansträngd ekonomi. Klubben tappade greppet om den skotska eliten. Trots detta förblev lojaliteten bland supportrarna orubblig, något som skulle visa sig vara avgörande när klubben stod inför sin största kris 1990.

1990: När klubbens hjärta hotades – Hands Off Hibs

Våren 1990 blev en av de mest dramatiska och omvälvande perioderna i Hibernians historia. Dåvarande ordföranden i stadsrivalen Hearts, Wallace Mercer, lade fram ett chockerande förslag: Att köpa upp Hibernian och slå ihop de två klubbarna för att skapa ett "superlag" i Edinburgh. Mercer, som då ägde en betydande andel i Hearts, hävdade att detta var den enda vägen framåt för skotsk fotboll utanför Glasgow. Och självklart var det hans Hearts som skulle byggas vidare på, och inte Hibernians.

Förslaget slog ner som en bomb bland Hibernians supportrar. Det skulle innebära att Hibs, med all sin unika historia och kulturella identitet, i praktiken skulle upphöra att existera. På mindre än ett dygn mobiliserades motståndet. Den snabbt organiserade "Hands Off Hibs"-kampanjen blev en folkrörelse, där tusentals supportrar, gamla spelare, affärsägare och lokalpolitiker enades i ett gemensamt mål: att rädda klubben.

Protestmöten hölls i stadens hamnområde, Leith. Banderoller målades och såldes i tusental. Easter Road fylldes av supportrar som visade sitt stöd, inte bara genom närvaro utan genom sång, kampvilja och inte minst genom ekonomiska bidrag. Man samlade in pengar, anordnade evenemang och lyckades skapa ett så stort tryck att Mercers plan började krackelera.

En avgörande roll spelades av Sir Tom Farmer, en affärsman med rötter i Leith, som till slut trädde in och köpte aktiemajoriteten i Hibernian. Det var ett strategiskt drag som effektivt stoppade Mercer. Den 14 juli 1990 drog Mercer officiellt tillbaka sitt förvärvsförsök. Det var inte bara en seger för supportrarna, utan ett historiskt ögonblick som kom att symbolisera styrkan i gräsrotsmotstånd och kärleken till en klubb.

"Hands Off Hibs" är idag en symbol för vad supporterinflytande kan åstadkomma. Många som deltog i kampanjen vittnar om hur den förenade generationer och skapade en ny stolthet kring klubbens värderingar. Rörelsen är än idag ett exempel som studeras och beundras inom internationell fotboll. Ett bevis på att själ och identitet inte alltid är till salu.

En av de mest kraftfulla symbolerna för Hibernian FC:s själ är sedan "Hands off Hibs"-tiden låten "Sunshine on Leith" av The Proclaimers. Den skrevs och framfördes av de skotska tvillingbröderna Charlie och Craig Reid, själva hängivna Hibs-supportrar. Låten, som gav titel åt deras andra album från 1988, är en kärleksfull hyllning till Leith, det område i Edinburgh där klubben har sina rötter.

"Sunshine on Leith" har kommit att förkroppsliga det känslomässiga bandet mellan supportrarna och klubben. När den sjungs på Easter Road, ofta efter vinster, och särskilt efter stora triumfer som cupsegern 2016, skapas en atmosfär som inte bara uttrycker glädje, utan också ett djupt, nästan andligt band mellan människor och plats. Scenerna från Hampden Park när tusentals grönvita röster unisont sjöng refrängen efter cupfinalen 2016 är idag legendariska.

Proclaimers själva har ofta talat om hur deras musik är inspirerad av den skotska arbetarklassens vardag, något som resonerar starkt med Hibs historia. Låten har också blivit en slags hymn för gemenskap, solidaritet och trofasthet. Värden som är centrala för Hibernian FC:s identitet. I en tid då fotbollen ofta handlar om miljoner och globala marknader, erbjuder "Sunshine on Leith" en påminnelse om fotbollens mänskliga sida, kraften att binda människor samman genom musik, minnen och platsens själ.

"Hands Off Hibs" var inte bara en protest mot en oönskad sammanslagning. Det blev en symbol för något större: vikten av att supportrar och samhällen har makt över sina egna institutioner. Denna kamp räddade inte bara en klubb – den bevarade också en viktig del av Edinburghs kulturarv. 

Tre decennier senare påminner kampanjen om att fotboll är mycket mer än poäng och prestationer. Det handlar om tillhörighet, historia, och de berättelser som bärs av människorna på läktarna. Det handlar om att kunna gå till sin hemmamatch och känna att klubben representerar något man själv är en del av.

Utmaningar i den moderna fotbollens landskap

I dagens samhälle blir det allt svårare för klubbar att stå emot externa investerare som ofta saknar känslomässig koppling till klubben. Pengar från miljardärer, ofta från andra sidan Atlanten eller från Asien, lockar med löften om framgång men hotar samtidigt att utplåna klubbars identiteter. Hibernian har själv varit föremål för sådan investering – inte minst genom det uppmärksammade intåget av den amerikanske affärsmannen Bill Foley.

Foley, grundare av NHL-laget Vegas Golden Knights, köpte in sig i klubben 2023 via sitt bolag Black Knight Football Club. Målet var och är att integrera Hibs i ett globalt nätverk av fotbollsklubbar. Detta har väckt stark kritik bland supportrarna, som ser det som ett hot mot klubbens självständighet och kultur.

Många fruktar att Hibernian riskerar att reduceras till ett kugghjul i ett affärsdrivet fotbollsimperium, långt från Leiths själ och historia. Där "Hands Off Hibs" en gång gällde ett uppköpshot från en lokal rival, handlar dagens oro om ett mer subtilt, men lika djupt, ingrepp i klubbens identitet.

Det handlar inte om att avvisa förändring eller utveckling, utan om att säkerställa att dessa sker på klubbens egna villkor. En investering som inte respekterar klubbens själ riskerar att bli en kostsam affär, inte bara i ekonomiska termer, utan i förlusten av identitet och tillhörighet. Därför måste varje steg tas med eftertanke, dialog och respekt för det arv som byggts upp av generationer av supportrarna.

En framtid byggd på historia och gemenskap

Hibernian FC är ett levande bevis på att det går att stå upp för klubbens själ. Kampen 1990 visar att supportrar inte bara är kunder, de är klubbens själva väsen. För att kunna stå emot trycket från kommersiella krafter måste klubbar som Hibs fortsätta att odla en stark, inkluderande och lokal förankrad supporterkultur.

En central del av detta är klubbens samhällsarbete genom Hibernian Community Foundation, HCF. Stiftelsen är djupt rotad i Leith och driver projekt inom hälsa, social rättvisa, ungdomsstöd och inkludering.

Ett exempel är initiativet Football Fans in Training, där män i medelåldern samlas för att förbättra sin fysiska och mentala hälsa. Ett annat är Leith Links, som genom fotboll och mentorskap erbjuder unga en trygg miljö och nya framtidsutsikter. Det finns även program för psykisk hälsa, damfotbollens utveckling och volontärverksamhet. Allt detta visar på klubbens roll som ett socialt nav, inte bara ett idrottslag.

Supporterinitiativ, medlemsägda klubbar, transparens i beslutsfattande och ökat inflytande för fansen är vägar framåt. Det är inte bara möjligt att bevara klubbens hjärta, det är nödvändigt om fotbollen ska fortsätta vara ett kulturellt fenomen snarare än enbart en underhållningsprodukt.

Ett starkt, självständigt Hibernian är också ett bevis på att en annan fotboll är möjlig. En fotboll där lojalitet, gemenskap och historia väger tyngre än snabba pengar och globala varumärken.